En oslipad diamant

Förstora

Angelica har vuxit upp i den skitigaste av världar. Redan som tioåring började hon dricka alkohol och sedan hon var tretton har hon knaprat narkotiska preparat i alla dess former. Numera konsumerar hon bara antidepressiva tabletter. Zoloft är den livlina hon behöver för att klara av livet, där ångesten är hennes ständiga följeslagare.

Trots detta har Angelica livslust som få. Visst är hon lite kantstött, men turbulensen i hennes liv har förädlat henne från en kolbit till en oslipad diamant. Och Angelica tror själv att hon utan sitt förflutna inte skulle kunnat vara den människa som hon är i dag.

– Idag är jag medveten om mitt taskiga psyke och hur det spelar mig ett spratt. Men jag har lärt mig att klättra i både höga berg och djupa dalar. Och jag vet att inte ens det ”friska” livet är någon dans på rosor.

Angelica tycker också att hon har bättre förståelse för den som har det tufft. Hon klandrar ingen utan att ta reda på fakta och veta bakgrunden.
– Innan vi dömer någon bör vi gå en mil i dennes skor!

Angelica erkänner att det inte har varit helt enkelt att sluta knarka och supa. När hon lade av så var varje minut en kamp för att inte falla tillbaka i sitt destruktiva beteende. Sedan fick hon ta en timme i taget och till slut ta en dag i taget. Och dagarna blev till år…

– Jag har numera insett att jag inte kan gå ut och festa. Spriten fördunklar mitt förstånd och kan bidra till att jag får ett återfall . Så med andra ord utsätter jag mig inte för att dricka alkohol, och det är ju också en drog – och inkörsporten till starkare saker för min del.

Angelica säger att en annan stor förändring man måste göra i livet när man lägger av med drogerna är att skippa vännerna, eller de så kallade kompisarna. Det är inte så lätt som det låter, speciellt om man som Angelica är uppvuxen i en liten småländsk stad där alla känner alla.

– Den som tror att landsorten är förskonat från droger och kriminalitet tror helt fel. Procentuellt sett har vi lika mycket skit här i Kalmar som det finns i Stockholm.

Angelica vet. Hon levde några år i huvudstaden, hon kamperade där det fanns knark, sprit och stålar. Pengar som inte alltid var införskaffat på lagligt sätt. Men Angelica hade tur, hon har aldrig avtjänat något fängelsestraff. Hon har kommit undan med blotta förskräckelsen.
 

Förstora

Numera bor Angelica i Kalmar igen, är gift med en underbar man och har två ljuvliga döttrar. Hon har utbildat sig till både barnskötare och undersköterska och jobbar som vårdare på ett gruppboende.

– Jag älskar djur och har en hobby, fotografering. Jag har kameran med mig överallt, berättar hon.

På en gång när jag läste Angelicas kommentar på min blogg fick jag en känsla av att det var mycket som vi hade gemensamt. Misstankarna förstärktes då jag läste hennes blogg. Men det var inte bara vårt destruktiva förflutna som förenade oss. Efter att ha talat med Angelica en stund visade det sig att mina två äldsta döttrar var hennes barndomsvänner under deras uppväxt i Kalmar.

– Vi lever i en ankdamm, skrattar vi. Och vi konstaterar att om man bara ger sig tillfälle att öppna sig för en annan människa så visar det sig allt som oftast att många bär på smärtsamma minnen. De kan visserligen variera. Men lidandet är oftast detsamma!

– Men allt som inte dödar, härdar!

Angelica skriver mycket som är tänkvärt på sin blogg ninnalandet.wordpress.com
 

Min revansch

Förstora

– Du är grym! utbrast en kille i tjugoårsåldern till mig när jag avslutat min föreläsning på Trasdockans dag, en manifestation för utsatta barn. Den genomfördes med pompa och ståt på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm, stadsdelen där jag växte upp.

Och på något sätt gav de här tre orden mig revansch för all den förnedring, misär och smärta som jag upplevt just här på Söder. När jag var ung skulle jag kunna gett år av mitt liv för att få ett erkännande av det här slaget, för att någon gång ha fått upplevt att jag dög.

Våldtäkterna jag utsattes för i unga år har utan tvekan påverkat mitt liv i negativ riktning. Men frågan är om inte den systematiska mobbing som jag utsattes för under hela min uppväxttid har varit minst lika avgörande. Från det jag vaknade på morgonen tills jag somnade på kvällen ekade glåporden i mitt huvud.

Jag blev mobbad för praktiskt taget allting, inte minst för hur jag såg ut och var klädd. Kläderna jag bar kom från Stadsmissionen – och de var sannerligen inte vackra. Och de gjorde mig, om möjligt, ännu fulare.

Ett par gånger om året traskade min mamma iväg med mig till Stadsmissionens utskänkningsställe vid Slussen. ”Den här gången ska det säkert finnas något som är fint och vackert i deras hoptiggda sortiment”, hoppades jag varje gång.

Mamma önskade nog lika intensivt som jag att mina förväntningar skulle infrias. Men vi blev båda alltid grymt besvikna. Plaggen som jag fick var hopplöst fula och förstärkte enbart bilden av fattigunge.

Jag var beredd att göra vad som helst för lite snygga kläder – och jag gjorde det också. Redan som tolvåring sålde jag min kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård. Och som trettonåring var jag fullfjädrad prostituerad nere i city.

Och jag köpte dyra och vackra kläder…

… men inte blev jag lyckligare för det, snarare tvärtom!

Idag inser jag att det bara är hur man är som människa – och vad man gör med sitt liv – som kan ge glädje och tillfredsställelse! Och varje ord av uppskattning gör mig lycklig. Min yngsta dotter säger att jag har ett enormt behov av bekräftelse – och det kanske blir så när man aldrig fått ett enda berömmande ord under sin uppväxt.
 

Förstora

Någon annan än jag kanske hade blivit kränkt om man hade blivit utsedd till symbol för en Trasdocka – ett skadat barn som utsatts för övergrepp, förödmjukats och krossats. Men inte jag! Jag ska villigt erkänna att jag var enormt stolt då jag denna dag fick kliva upp på scenen och hålla den lilla tilltufsade dockan i min famn.

Och om jag genom att berätta om mitt bedrövliga liv så bara kan hjälpa en enda liten unge – så har det svåra som jag upplevt inte varit förgäves!
 

Jag och min magkänsla

Förstora

När jag var ung eftersträvade jag att ”bli bäst på att vara sämst”. Och jag upplevde en euforisk känsla då jag kunde klättra högre än killarna på den asociala karriärstegen. När jag utnämndes till Sveriges mest kriminella kvinna och landets gangsterdrottning visste min glädje inga gränser. Jag hade lyckats!

I dag har jag andra målsättningar för vad jag vill åstadkomma i livet. Framför allt vill jag vara en bra människa. Jag har visserligen insett att jag inte kan bli bäst. Men jag är nöjd bara jag klarar av att vara relativt hyfsad som förälder, medmänniska och vän – det vill säga att vara sann mot både mig själv och andra.

Och jag har ett visdomsord som jag försöker att leva efter: ”Bemöt andra som Du själv vill bli bemött”. Det är dock svårare än jag någonsin har kunnat föreställa mig. Det är lättare att se felen hos andra, än bristerna hos sig själv. Det kanske är mänskligt, men det är inget karaktärsdrag som jag vill förlika mig med. Jag jobbar ständigt med att finslipa defekterna.

För visst är detta en allvarlig brist! Jag brukar ursäkta mig med att jag styrs utav min impulsivitet och min magkänsla. På en gång jag kommer in i ett rum tror jag mig veta vilka personer i församlingen som jag gillar – och tvärtom. Och jag låter sällan någon få en andra chans att visa en annan sida av sig själv. Sorgligt nog har jag också lätt för att ge snabba omdömen, till och med om sådant som jag inte har den blekaste aning om.

Samtidigt räknar jag med att folk ska acceptera mig sådan som jag är, med fel och brister. Förväntar mig nästan att de jag möter ska förstå varför mitt liv blev så destruktivt. Och att de ska ta mig till sig, förutsättningslöst. Att de ska visa empati och vara förlåtande. Måste erkänna att jag blir obeskrivligt ledsen då inte detta alltid inträffar. Och det händer att jag gråter.

Ännu mer förtvivlad blir jag då jag inser att jag sårat någon annan. Jag – om någon – har ingen rätt att sätta mig till doms över någon annan människa. Och jag kan bara ge en uppriktig ursäkt för de gånger det har inträffat. Jag kan inte alltid gömma mig bakom magkänslan.

Efter att ha lyssnat på Kristoffer Ahlström, doktor i teoretisk filosofi – som besökte Nyhetsmorgon härom dagen – kanske jag ska överväga om jag över huvud taget ska lita på den. Han menar att magkänslan oftast leder oss fel – och att förlita sig till den är någonting som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Men frågan är om inte psykoterapeuten Rigmor Roberts åsikter tilltalar mig mera. Hon tycker att det är bra att följa sin magkänsla – förutsatt att man gör det med eftertanke. Och framför allt att man inte fattar några beslut, inte heller att man ger kommentarer om någon eller någonting förrän man har kollat upp alla fakta. Här har jag en hel del att lära!
 

Jag älskar tystnaden

Förstora

Jag stortrivs med mitt jobb som personlig assistent till Ola. Jag går alltid till mitt arbete med glädje. Och jag arbetar nog mer än de flesta kvinnor i min ålder gör.

Men det hindrar inte att jag njuter i fulla drag då jag har en ledig dag. Då följer jag vissa rutiner: jag går ner och kör några maskiner tvätt, tar mig en tupplur och stryker sedan under tiden som jag lyssnar på en bra bok. För övrigt vill jag ha total tystnad!

Men häromdagen var det som om fan var lös. När jag kom ner till tvättstugan var den stängd på grund av arbetet med stambyte i vårt hus. Det var ingenting som störde mig nämnvärt, lite får man stå ut med för att få nya stammar. Och jag hade stryktvätt så det räckte och blev över ändå.

Jag gillar verkligen att stryka, i det avseendet är jag som författarinnan Bodil Malmsten. På sin blogg skriver hon att det dels handlar om själva strykandet, dels om bekräftelsen på att någonting som varit skrynkligt kan bli slätt.

Förutsättningen för att jag ska kunna uppnå optimal inspiration är dock att jag kan lyssna på en talbok under tiden jag stryker. Men när jag satte på mig hörlurarna denna dag insåg jag dock att det skulle bli stört omöjligt att höra ett enda ord. Hela lägenheten vibrerade av borrarbeten och hammarslag.

Resignerad gick jag och lade mig för att sova middag, jag pluggade in öronproppar och förberedde mig på en skön slummer. Ganska snart insåg jag att jag är en obotlig optimist, så länge arbetet med stammarna pågår kommer jag inte att få en lugn stund i lägenheten – den saken är då säker. Och jag måste erkänna att jag bävar för hur mina lediga dagar ska gestalta sig framöver.
 

Förstora

Därför var det en lisa för själen att tillsammans med Ola göra ett besök hos ”Pling”, en av hans andra assistenter. Hon bor på Ljusterö i Stockholms skärgård och är tvungen att åka färja till fastlandet. En resa till arbetet tar i bästa fall 80 minuter – och det är i en riktning. Men den här tjejen kommer alltid i tid, och det med ett leende på läpparna. Och ”Pling” är, till skillnad från mig, en mycket tystlåten och sansad person.

Därför kunde vi sitta i lugn och ro och njuta av den stillhet som bara finns på ”vischan”. De enda störande ljud som hördes under vårt besök var förmodligen snarkningarna från mig när jag tog mig en liten ”power nap” efter lunchen.
 

En tuff solstråle

Förstora

Jag kom in i en festlokal, folk var lite berusade och stämningen hög. Då fastnade min blick på en kvinna som strålade av glädje, hon lyste upp hela rummet. Och jag drogs till henne som en fluga till en sockerbit. Som vanligt när jag blir fascinerad av en människa drar jag mig inte för att fråga vederbörande om dennes liv – och ännu har aldrig mina frågor blivit obesvarade. Men ibland blir inte svaren vad man väntat sig…

Efter att ha talat med Ann Rahm en stund fick jag belägg för tesen att lyckan finns inuti en människa, inte utanför henne. Och den är inte beroende av vad vi har, utan av vad vi är. Trots att Ann är söndervärkt av reumatism klagar hon inte, men självklart kommer tårarna ibland. Alkohol är dock inte hennes grej. Hon behöver inga artificiella kickar, hon hämtar inspiration i de små vardagsnära tingen.

– Jag har valt livet och glädjen, jag vägrar att bli mentalt förstoppad! Och med envishet kommer man ganska långt, skrattar hon.
 

Förstora

Det var säkert en och annan som höjde på ögonbrynen då Ann vid drygt 40 års ålder bestämde sig för att ta MC-kort. Och hon prövade även att köra bankörning med sin 800-kubikare av märket Ducati Monster. Kanske heller ingen förstod hur den här lilla späda kvinnan, som dessutom hade ont i sin kropp ens kom på en sådan tanke. Visserligen sade kroppen ifrån efter ett tag. Men då bytte hon till en cykel med lite ”snällare” körställning, som är nog så tuff – men inte för Ann.

– I hela mitt liv har jag velat testa och tänja en aning på gränser. Jag anser att de största hindren finns i ens eget huvud. Och jag vill inte vara slav under någonting, varken av alkohol eller av de begräsningar som min sjukdom ger. Jag har kört buss och taxi – ja, jag har prövat på det mesta.

– Och jag har alltid varit öppen för nya utmaningar, inte minst inom kärlekens område. En annons på Blocket om en bäddsoffa resulterande i att jag träffade mannen i mitt liv. Sedan ett par år tillbaka är vi gifta.

Och i ärlighetens namn är det Micael som till stor del bidragit till mitt motorcykel-intresse, han är Ducati-frälst.

Och tillsammans far Ann och Micael runt, runt, runt – inte bara på vägarna i Småland, utan också i Amors svindlande karusell.
– Men, tillstår hon, jag vill helst inte att min tolvåriga dotter Alva börjar köra motorcykel när hon får åldern inne. Däremot hoppas jag att hon ska få mitt öppna sinnelag och min positiva inställning till livet!
 

Kvinnor som vägrar att vara tysta

Förstora

Birgitta och Amanda är inga tysta och försynta kvinnor! De är tuffa och starka. Och de drar sig inte för att ta strid för det som engagerar dem, nämligen att uppmärksamma alla de barn som utsätts för övergrepp i Sverige.

De fyller en viktig uppgift på föreningen ATSUB – Anhöriga Till Sexuellt Utnyttjade Barn – som i Stockholm bedriver sin mångfacetterade verksamhet på Brännkyrkagatan 43. I övriga landet finns ATSUB i Östersund, Västerås, Eskilstuna och Göteborg.

Till ATSUB kan drabbade föräldrar och barn söka sig för att få en fristad. Och här får de stöd, råd, juridiska hjälp – och inte minst empati.

Birgitta och Amanda – om några – vet vad som händer inom människor som hamnar i den här situationen! Birgitta har en dotter som blev utsatt för övergrepp som litet barn – och Amanda själv drabbades vid tre års ålder.

Men ingen av dem anser att det lönar sig att hata sig igenom resten av livet när sådant här händer. Energin behövs till annat. Men man behöver människor i sin närhet som kan tolka sorgen och bara finnas till. Och Birgitta och Amanda pratar när det behövs och är tysta när det känns rätt.

– Vi ser, vi lyssnar och vi förstår, förtydligar de med en mun.
Men när det gäller sådana som begår övergrepp är de verkligen inte tysta. Då skräder de inte orden!

Deras ilska riktar sig även mot samhället, som de anser många gånger sviker genom att inte vilja se hur saker och ting förhåller sig.
– Därför jobbar ATSUB mycket aktivt för att öka kunskapen om sexuella övergrepp inom organisationer, myndigheter och skolor. Och vi hoppas på en framtid där barn kommer till tals så att övergrepp upptäcks direkt och barnen får rätt hjälp i tid.

– För oss är Trasdockans dag som genomförs den 4 september på Medborgarplatsen i Stockholm en viktig manifestation för att synliggöra alla barn som drabbats! Och för att förhindra att fler utsätts!
 

Det är lätt att tro att en mor som upptäcker att hennes barn utsatts för övergrepp blir knäckt. Men inte sexbarnsmamman Birgitta! Och utan hennes frustration och finska sisu hade inte ATSUB funnits i dag. Det är hennes livsverk och det hon lever och andas för!

– Jag misstänkte att vi var fler kvinnor i samma situation som jag – och att vi tillsammans kunde hämta stöd och kraft hos varandra!

Men Birgitta kunde aldrig föreställa sig att de var så många! Inte heller att det skulle vara så tidskrävande! Hon gick ner på deltid i jobbet som förskollärare. Men trots att hon arbetade både på nätter och helger räckte inte tiden till. Då ställdes hon inför ett val – och för henne var det inte särskilt svårt att ta ställning.

Hon bestämde sig för att ägna all sin tid åt att bygga upp ATSUB. Hon ångrar sig inte. Det enda hon saknar är en trygg inkomst. När föreningen har ont om pengar är det Birgitta som blir utan lön.

- Det kan jag i och för sig stå ut med. Men jag kan aldrig förlika mig med att jag glömde bort mina andra barn när en av mina dötttrar utsattes för sexuella övergrepp! Och jag hoppas att inte andra mödrar gör samma misstag!

Amanda må se ut som en liten ängel, men skenet bedrar. Den här tjejen har skinn på näsan. Hon vet sitt värde – och vägrar se sig som ett offer!

Hon började arbeta idellt inom ATSUB redan som femtonåring.I dag är hon 22 år och har en given och viktig roll inom den verksamhet som bedrivs,speciellt den som vänder sig till ungdomar. Och hon vill vara en stark förebild för tjejerna och killarna som söker sig till ATSUB.

Amanda är också en idéspruta och visionär. Om hon får som hon vill kommer Trasdockans dag inte bara vara under en enda futtig dag.
– Pridefestivalen har en vecka – och det anser jag också att vi är värda! Då skulle vi samla alla organsisationer som arbetar för samma sak som vi till en hejdundrande manifestation, säger hon med glödande blick

Och jag tror att Amanda, om någon, är kapabel att omsätta detta till verklighet!

Läs mer om ATSUB och Trasdockans dag på
www.atsub.se och www.trasdockan.eu

En nätverksbyggare

Förstora

Jag har känt Mia i sju-åtta år. Vi förenades i en önskan om att hitta en perfekt affärsidé, en som gav oss livskvalitet och ekonomisk frihet. I våra hembutiker sålde vi allt från kläder, konst, underkläder och smink till hälsoprodukter.

Men jag fick ganska snabbt se mig besegrad. Jag hade inte den geist och den fokusering som krävdes för att bli framgångsrik i en tuff bransch.

Jag är varken bitter eller avundsjuk. Bara imponerad av en kvinna som bara på några månader arbetade sig fram till en position som manager inom Forever Living Products i Sverige, ett företag som är världsledande inom Aloe Vera-produkter inom hälsa, hudvård, kroppsvård och skönhet. Det är ett av direkthandelns mest snabbväxande och framgångsrika företag.

– Jag jobbar halvtid, men har en mycket bra vd-lön. Och lönen accelererar hela tiden utan att jag behöver anstränga mig, skrattar hon. Men jag har gjort jobbet tidigare.

Mia sover tills hon vaknar på morgonen, dricker sitt kaffe och läser tidningen i lugn och ro. Hon vidareutvecklar sig kontinuerligt, går utbildningar och besöker olika seminarier. Och titt som tätt är hon utomlands på något event, om hon inte bara lämnar landet för sol och bad.

Förstora

Kort sagt så lever Mia ett avundsvärt liv. Men hon har sannerligen inte fått någonting gratis. Och fortfarande jobbar hon stundtals intensivare än någon kan föreställa sig. Det är inte för inte som hon går under smeknamnet ”Blåslampan” i vänkretsen. Stundtals blir jag fullständigt matt av hennes framfart.

Numera har Mia insett att jag inte är rätt person för att ingå i hennes team. Men för övrigt är hon ständigt på jakt efter nya medarbetare. Mia rekommenderar och säljer givetvis Forever Livings produkter, men för henne är inte detta det primära. Fokus ligger på att bygga sin organisation och handleda andra att göra likadant.

– Den här genren är omgärdad med så mycket förutfattade åsikter. Men det jag håller på med är inget pyramidspel, lotteri eller spel. Jag hävdar att Forever Living är världens mest seriösa företag. Och det har gett kvinnor och män över hela världen möjligheten till ett nytt liv och en oberoende inkomst. Totalt är vi nio miljoner medarbetare, och vi blir hela tiden fler.

Mias ambition är att hjälpa andra att uppnå den friheten genom att berätta om en affärsmöjlighet som fungerat för henne. Under flera år följer hon sina adepter och ger dem gratis coachning. Hon åker land och rike runt. Och hon drar i alla trådar som behövs för att satsningen ska bli lyckosam

– Alla är dock inte lämpade för att jobba på det här sättet, erkänner hon. Man behöver visserligen inte ha någon imponerande cv, det räcker med att man är glad, positiv och är villig att ge allt under några år. Attityden är A och O.

För Mia är dock inte detta bara ett arbete. Det är en livsstil – och någonting som har berikat hennes liv, inte bara på det ekonomiska planet, utan även på det mänskliga. Och hon säger att hon känner sig ödmjuk och tacksam över att ha fått den här möjligheten.
www.myaloevera.se/forever-compensation

Ägna en stund åt döden

Förstora

Ingen kommer undan. Förr eller senare ska vi alla lämna jordelivet. Men ibland går det snabbare än man tänkt sig.

– Om det skulle hända mig något, kan du då ta hand om allting i samband med min begravning?
Den frågan fick min väninna Louise inte bara en gång, utan många. Och hon gav alltid ett jakande svar.

Mannen ifråga – som var ensamstående – var en god vän till familjen. Han var pigg och vital. Och alla var övertygade om att han skulle få ett långt och rikt liv, inte minst han själv.

Men det ofattbara hände. Och en nära vän var plötsligt borta. När det första kaoset lagt sig trängde allt det praktiska på: begravningsgudstjänst, annons, minnesstund, gravplats – och inte minst vad som skulle ske med lägenhet, bohag och personliga tillhörigheter.

– Jag var övertygad om att vår vän lämnat ett dokument efter sig där han utförligt berättade om sina önskemål. En begravning har ju olika betydelse för oss människor, säger Louise.

Men hur hon letade fann hon inga papper. Och plötsligt hade hennes tillvaro blivit ett litet inferno. Louise är en mycket praktiskt lagd kvinna som är van att ta stora och oväntade beslut, men ganska snart kändes situationen övermäktig.

– Jag fick lägga mitt ordinarie arbete åt sidan och helt koncentrera mig på att få kontroll på allt, från ekonomi till försäkringar – och inte minst vilka som ingick i den omfattande vänkretsen.

Varvat med samtal till myndigheter, banker och organisationer fick Louise också ägna mycket tid till en mängd praktiska saker, som till exempel att utrymma lägenheten – och det låter sig minsann inte göras i en handvändning.

– Även små detaljer krävde en oerhörd planering. Inte minst som att välja vilka psalmer som skulle framföras vid begravningsakten, val av kista och blommor, säger Louise.

– Det här var den sista möjligheten att få hedra en kär vän. Och vi ville att hans begravning skulle bli ett värdigt och fint minne för alla oss som stod honom nära att bära med sig.

– Men tänk så mycket enklare allt hade blivit om alla önskemål hade varit nedtecknade, suckar hon. Då hade vi aldrig behövt bekymra oss för att vi kanske fattade felaktiga beslut. Att planera sin död är också ett sätt att visa de efterlevande respekt och omtanke!

Jag skriker för Trasdockan

Förstora

Ett skadat barn – som utsatts för övergrepp, förödmjukats och krossats – fortsätter oftast att vara skadat även som vuxen. Smärtan lindras inte, snarare tvärtom. Jag, om någon, vet…

I hela mitt liv har jag funderat på hur det kommer sig att ingen såg mig när jag växte upp. Ingen frågade hur jag mådde – och ingen, absolut ingen sträckte ut en hand för att hjälpa mig.

Som sjuåring blev jag våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.

Som nioåring blev jag ännu en gång våldtagen.

Som tolvåring började jag sälja min kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.

Som trettonåring var jag fullfjädrad prostituerad i City, jag söp och knarkade.

Och ingen såg min nöd – och ingen hörde min tysta bön om hjälp. Jag bemöttes bara med tystnad. Och själv blev jag bara tystare och tystare – och bara mer och mer destruktiv.

I dag är jag inte längre tyst! Och nu vill jag skrika högre än någonsin – inte av vanmakt och ilska. Utan av glädje över att det finns människor och organisationer som arbetar för att uppmärksamma alla de barn som utsätts för övergrepp i Sverige.

Att det äntligen finns de som vågar se – och som vill sträcka ut sina händer!

För mig är Trasdockan en viktig symbol för utsatta barn. Och jag vet vad som kan hända med dem som utsätts för sexuella övergrepp. Och ingen – absolut ingen – ska behöva bära ett Trasdockebarn med sig genom livet!

Så jag kommer givetvis att vara med och skrika för Trasdockan lördagen den 4 september. Men inte bara denna dag och följande dag – utan så länge jag lever. Och jag önska att massor av människor kommer till Medborgarplatsen i Stockholm och höjer sina röster! Vi kan aldrig bli för många!.

Läs mer om Trasdockans dag på www. trasdockan.eu
 

Rundresa med en liten pastor.../del 2

Efter ett par timmas trevlig samvaro åkte vi vidare till Svartnäs för att besöka Gerd Lundström. En underbar kvinna som öppnade sitt hem för många störda ungdomar under 1950- och 60-talet. Jag var 14 år när jag kom till henne, men jag lönade hennes vänlighet dåligt. Redan efter en kort tid hade jag rymt tillbaka till Stockholm.

Tyvärr kan man inte vrida tillbaka klockan, inte heller göra någonting ogjort. Men när jag träffade Gerd och hennes dotter Marianne kunde jag inte låta bli att fundera på hur mitt liv hade kunnat gestalta sig om jag varit kvar i den här idyllen. Kanske hade jag haft jägarexamen som Marianne? Hon är den enda kvinnan som jag träffat som skjutit en älg alldeles på egen hand. Å andra sidan tror jag varken att hon eller hennes mamma aldrig tidigare har träffat en kvinna med mitt förflutna. Men medan Marianne är stolt över sina bedrifter, skäms jag över mina.

Efter att ha frossat på färska jordgubbar och grädde var det dags att bege sig till Norsjö – och ännu fler jordgubbar, och ytterligare en människa som kommit att betyda mycket för mig. Maria är pastor för Missionsförsamlingarna i Kvarnåsen och Vilhelmina. Hon är inte för inte dotter till Ingvar. Den här tjejen och hennes två systrar har följt mig på min vingliga resa genom livet.

Sist jag såg Maria var hon bara en liten tös. I dag är hon gift med Klas som är distriktsföreståndare för Missionsförbundets verksamhet i den här regionen. Och en av deras två barn går i deras fotspår. Sonen Oskar ska till hösten börja studera på THS, Teologiska Högskolan i Stockholm.

Under en intensiv dag med bara ”missionsförbundare” vore det lätt att tro att våra samtal bara har handlat om religion, men de här människorna skulle aldrig få för sig att pracka på någon sin gudstro. Men jag är övertygad om att deras vänliga sinnelag, öppna famnar och varma kramar har bidragit till att jag har kunnat förändra mitt liv. Och jag kan inte bli annat än rörd då jag hör att samtliga av dem som jag träffat under dagens rundresa har bett förböner för mig, varje kväll – år ut och år in.

Men frågan är om dagens sällskap ändå inte påverkade mig lite? För när vi på hemvägen passerade Vindeln föll jag i hänryckning över ortens kyrka, det var den vackraste jag sett. Och besöket i Västerbotten var det trevligaste som jag upplevt på mycket länge!

 

Rundresa med en liten pastor

Förstora

Ena dagen ångande betong och luftföroreningar i storstaden. Den andra med kristallklar luft och en vidunderlig utsikt från Holmqvist-berget uppe i Västerbotten. Ett gammalt urberg som uppkallat efter min käre ”lilla missionpastor” Ingvars farfar.

Det var förenat med vissa vedermödor att ta sig till Ingvar och hans fru Ewy i Mörttjärn. Gun och jag åkte på vägar som inte borde få kallas vägar, vi åkte fel ett par gånger och för mobiltelefonen fanns ingen täckning. Och i ärlighetens namn kom det en och annan svordom ur min mun.

Men när vi väl kom fram insåg både Gun och jag att det var värt alla besvär i världen för att få uppleva allt detta vackra som blottades för våra ögon. Vi bjöds inte bara på ett fantastiskt natursceneri, utan vi fick också en inblick i hur människor levde i början på förra seklet.

Gården – där Ingvar och Ewy tillbringar all sin lediga tid – visade sig nämligen vara ett stycke kulturhistoria, där det mesta stått intakt sedan Ingvars föräldrar byggde den 1928. Här hade tiden stått still, men sannerligen inte Ingvar. Den mannen har en intensitet som vida överträffar min egen, och det vill inte säga lite. Ewy däremot är lugnare och tar det mesta med ro.

Förstora

Efter att Ingvar välsignat maten bjöds Gun och jag på norrländska specialiteter, och vi lät oss väl smaka. Färskpotatis och ”dopp i kopp”, bestående av lök kokad i potatisvatten var en ny upplevelse, i alla fall för mig. Vi njöt av hembakat tunnbröd, tjälknöl på älg, sylt och bär som vi sköljde ner med en fantastisk rårörd saft gjord på svarta vinbär.

Kära möten i norr

Förstora

Vissa människor tar plats i ens hjärta redan vid första mötet. Och där blir de kvar. Det spelar ingen roll om man inte träffas så ofta. De finns ändå kvar med samma känsla och intensitet.

Det är nog sex-sju år sedan Ewa Wiklund Jonsson och jag deltog i en skrivarkurs på Marstrand. På en gång kände jag sympati för den här kvinnan, hon har alla de egenskaper som jag värdesätter. Hon är inte bara varm, lugn och trygg – hon har också en underbar humor.

Och inte minst har hon hjärtat på rätta stället, huvudet på skaft, näsa för vad som är bra och ögon för det väsentliga!

Det är nog ingen överdrift att säga att Ewa och jag fann varandra från första stund. Och hon blev inte speciellt skakad då jag berättade om mitt mörka förflutna. Ewa fungerar inte så, snarare förde min ”bikt” oss bara närmare varandra.

Ewa är rektor på en skola i Umeå, och jag skulle önska att varenda unge i vårt land skulle ha en skolledare med hennes kvaliteter. Och varenda människa borde få möjligheten att ta del av hennes visdom.
För mig var det en stor glädje att dricka en kopp kaffe med Ewa på Nya konditoriet då jag gästade Umeå. Kakan vi åt till var sagolikt god, men underbarast var ändå att få en stund tillsammans med Ewa. Tyvärr fick vi alldeles för lite tid för att prata om livets väsentligheter. Men en middag med några andra av mina vänner väntade – och såväl vänskap som god mat är det som ger mitt liv guldkant. Och ibland räcker det med en fika tillsammans med en kvinna som Ewa för att en dag ska förgyllas.

Förstora

De här människorna – Greta, Gun, Lena, Alexander och Robert – är mer än bara vänner för mig, de är min ”familj”. Tillsammans med klanen Herrgård känner jag mig trygg – inte minst för att de accepterar mig som jag är, med både fel och brister. Dessutom har vi enormt trevligt tillsammans!

Mamma Greta bor på Hemgården, ett äldreboende. Och här övernattar Gun och jag alltid när vi besöker Umeå. Det är ett underbart ställe med helt fantastisk personal. Sådant boende skulle alla när de blir gamla och skröpliga få tillgång till.

Efter en intensiv dag med massor av bakverk och god mat kände jag mig lite kraftlös. Vetskapen om att morgondagen förmodligen skulle bli ännu tuffare gjorde att jag gick till sängs tidigt. Och jag somnade med ett leende på läpparna!

En ledsen flicka

Förstora

Att visa Caroline på en glättig, färgglad bild hade blivit helt fel. Den här söta tjejens uppväxt har varit en mardrömslik tillvaro i gråtoner, där det svarta har dominerat.

Redan som fyraåring blev hon våldtagen av en nära anhörig. Och övergreppen pågick fram till hon var fjorton år. Och Caroline blev ett tyst litet barn, bara tystare och tystare. Hon hade ingen att vända sig till. Hennes mamma hade lämnat såväl Caroline som hemmet med hennes två yngsta syskon. Hon hade ingen! Och ingen hörde hennes ordlösa rop på hjälp, ingen såg hennes ångest.

När Caroline var fjorton år började hon rispa sig, hon skar sig och fann en viss njutning av att se blodet sippra fram. Rakbladens vassa egg förtog den inneboende smärtan. Mot den fann hon inget botemedel förrän hon började med droger. Ideligen åkte hon in på sjukhus efter att ha överdoserat sig på det som fanns att tillgå: alkohol, amfetamin och kokain. Nu har hon ytterligare en demon att tampas med, svåra ätstörningar. Och anorexin är också det som hon straffar sig själv med.

– På något sätt dämpar det mitt självhat, som bara blir större och större, berättar hon. Jag lastar mig själv för det jag utsatts för. Är övertygad om att jag gjort något fel som jag ska bestraffas för.

När Caroline blev våldtagen av några kompisar i tonåren såg hon det nästan som en befrielse. Att bli skändad av dem förtog en smärta som var betydligt svårare att hantera: den att ha förlorat tilliten till den enda som stod henne nära. Den enda hon hade…

I dag håller Caroline att sakta, sakta få fast mark under fötterna – någonting som hon aldrig hittills haft. Det vill hon tillskriva en psykolog som hon kommit i kontakt med, en kvinna som är specialist på sexuella övergrepp.

– En fantastisk människa, säger Caroline. Hon betyder lika mycket för mig som min hund Tilda. Utan de här två skulle jag inte levt i dag.

Förstora

När Caroline talar om Tilda får hennes röst en annan tonart. Den går från moll till dur. Den svämmar över av kärlek.

När jag frågar Caroline om hon inte har någon pojkvän blir hon dock tyst. Efter en stund säger hon att hon inte klarar av någon relation. Och hon undrar om hon någonsin ska kunna göra det.

– Hittills har jag bara klarat av det när jag varit dödspackad, säger hon med ett bittert tonfall. Det sexuella är inte något fint för mig, det är bara något skamfyllt som ger mig ångest.

Jag har under en längre tid följt Caroline på hennes blogg. Och det jag känner för den här lilla tjejen går inte att beskriva i ord. Jag vill ta henne i min famn, ge henne ömma kramar och ge henne ord som får henne att växa och blir stark i sig själv.

Jag blir inte särskilt förvånad när Caroline berättar att hon har författarambitioner. Hon har gått en skrivarlinje på Glimåkra folkhögskola. Och hon, liksom jag, har insett att skrivandet har en helande kraft. Hon har dessutom en begåvning som jag saknar, hon skriver dikter där hennes ångest och inneboende smärta får utlopp.

Krig!
Det förflutna jagar mig,
och hur fort jag än springer,
lyckas jag inte fly.
Demonerna skriker i mitt huvud.
Trycker ner mig.
Det inre kaoset plågar mig.
Demonerna har makten över mig.
Nu skall jag börja kriga tillbaka.
Jag ska vinna min frihet,
mitt liv.

Följ gärna Caroline på hennes blogg ledsenflikkastankar.blogg.se

Den här lilla tjejen behöver Dig och mig, hon behöver förstå att det inte är hennes fel att livet blivit som det blivit. Och vi måste höja våra röster för att eliminera sexuella övergrepp mot barn!

Ett sagobröllop

Förstora

Flyg till Malmö. Tåg till Kalmar. Buss till Mönsterås. Och sedan taxi till ortens vackra kyrka för att bevista ett riktigt sagobröllop!

Brudparet fullkomligt strålade av lycka och kärlek då de skred fram till altaret för att bli herr och fru Landin. Brudgummen Jonas kunde inte dölja sin stolthet när han tittade på sin vackra brud Linda. Och de söta brudnäbbarna bidrog till att stämningen blev magisk.

Förvånad konstaterade jag att jag fick tårar i ögonen när jag såg de tu. Det var jag inte ensam om. Men jag var nog den enda som varken kände Jonas eller Linda. Men för mig var det ändå betydelsefullt att få vara med denna dag.

Förstora

Den vackra lärarinnan Linda är nämligen min dotter Camillas äldsta vän. Och det finns nog ingen i kompisgänget som har betytt – och betyder – så mycket för ”Mille” som just Linda. Därmed betyder hon också mycket för mig.

Kände mig hedrad då Linda bjöd in mig till sitt bröllop. Och utan tanke på avståndet från Stockholm till Mönsterås tackade jag ja. Inte minst för att det gav mig möjligheten att få umgås med en av mina döttrar under en hel helg. Men framför allt fick jag vara med om ett fantastiskt vackert bröllop, där det serverades både god mat och högklassig underhållning i trevliga människors sällskap.

Förstora

Det fanns så mycket känslor i luften denna dag. Det var inte bara brudparet som strålade av lycka. Samma aura av kärlek omgärdade Andreas Landin och hans sambo Thomas Söndergård. De delar inte bara sina liv med varandra, utan också sin passion för klassisk musik.

Andreas – som är bror till brudgummen – är operasångare och verksam på Det Konglige i Köpenhamn. Och Thomas är operadirigent, ansedd som en av de bästa ledarna som vi har i Skandinavien. Och trots sin ungdom har han, liksom Andreas, en imponerande meritlista. Han blev till exempel chefdirigent och musikaliska rådgivare för den norska Radios Symfoniorkester 2009.

Både Andreas och Thomas har hela världen som sitt arbetsfält, men Andreas är mycket efterfrågad också i Sverige. Han har precis avslutat ett gästspel på Läckö slott där han har haft en framträdande roll i Gioacchino Rossinis operaföreställning ”Den Tjuvaktiga skatan”.

Och när Andreas kraftfulla baryton ljöd i kyrkan blev luften förtätad av rörelse. Hans röst gav Jonas och Lindas bröllop en guldkantad inramning – och oss bröllopsgäster en extraordinär upplevelse.
 

Blaxta vingård... /forts

Förstora

Blaxsta vingård producerar druvor som Vidal och Chardonnay. Man framställer även kvalitetsviner från bland annat skogshallon, äpplen, päron och hallon. Den främsta druvsorten är dock Vidal Blanc och man räknar med att ha 5-6 Ha odling av denna druvsort inom de närmaste fem åren – och totalt cirka 20 000 vinstockar!

– Här på Blaxsta har vi fått förmånen att kunna förena det bästa från två världar, säger Ulrika och kramar om dottern Lisa, som precis varit nere vid sjön och skurit vass. När jag senare studerar menyn på den gourmetrestaurang som gården driver förstår jag att vassen ska skäras och ligga som underlag till den pocherade vildlaxen.

Vilken av de kreativa menykombinationerna man än väljer så är de fokuserade på säsongens färska och egenodlade råvaror. Runt restaurangen odlas till exempel mycket av de gamla allmogeväxterna som fanns på Linnés tid. Och lammen som syns skutta i sluttningen kommer kanske så småningom serveras som anisbrässerad dilammstek med sommarprimörer, havrerotscreme och citrontimjansky.

Min väninna Gun Herrgård-König bestämde sig för laxen och jag för dilammet till lunch. Som efterrätt beställde vi in fyra olika desserter, vi kunde bara inte välja bland läckerheterna. Det går bara inte att beskriva smakupplevelserna som vi fick uppleva på Blaxsta. Och det är lätt att förstå att anläggningen har erhållit fyra champagneglas av fem möjliga i betyg av Franska Gastronomiska Akademien.

Familjen Amnegård kan också stoltsera med att ha satt Sverige på världens vinkarta genom framgångar som Guld i vin-VM med Vidal Ice Wine 2008 och Silver i vin-VM med Vidal Ice Wine 2003. Apple ice är helt framställt på åkerö-äpplet och pressas vid en temperatur av minst minus 10 grader.
 

Förstora

Allt på Blaxsta är rustikt och genuint – allt utom fabriken där man tillverkar vinet. Den är hypermodern med specialbeställd utrustning, allt med den senaste teknologin.

– För att kunna göra bra viner måste man ha adekvat utrustning. Det fungerar inte att ha en gammal papperspress för att pressa kvalitetsdruvor, framför Göran med skärpa.

Gun – som är sommelier och har vin som sitt främsta intresse – erbjuder sig på stående fot att komma ner och jobba till hösten då druvorna är klara att skördas. Och jag tillstår att jag gärna följer med för att kunna skriva mer om Blaxsta vingård och vinfabrik.
 

Förstora

Då ska vi passa på att boka ett besök i vinkällaren från 1500-talet, prova viner och lära oss mer om den ädla drycken och hur den framställs här på Blaxsta.

Förstora

Och vem vet, vi kanske också unnar oss en övernattning i grand-priveésviten som har en egen vin & champagnebar, bastu, bubbelbad, egen altan och mycket mera.

Drömmar förgyller livet!